IKEA - jag ÄLSKAR verkligen IKEA!

I kväll har jag varit på IKEA. Jag var helt enkelt tvungen att smaka det där julbordet som alla pratar om. Då det var extra julöppet ikväll och jag lyckades lura med mig Jonas, så var det ju bara att slå till. Shit vilket höjdare! Visst visst, halvfabrikat som kocken själv uttryckte det, men oj vad många saker. För 79 svenska riksdaler fick man 3 tallrikar; en för kallt, en för varmt och en för efterrätt. Och det var helt klart godkänt. Eller rättare sagt, mycket väl godkänt.

Alltså fatta, IKEA, vilken grej. Den där Ingvar har verkligen lyckats. Många säger att han är en snåljudas in i benmärgen & att han är en bitter liten smålänning, men va fasen, se vilket imperium han har skapat. Eller rättare sagt, han och hans mannar. Ja för Ingvar har långt ifrån skapat IKEA SJÄLV, men det är med hans ledord, visioner och förtydligande hur man spenderar pengar som har väglett alla som har byggt upp IKEA till vad det är idag.

Många i Norrbotten gick och väntade på att IKEA skulle öppna i Luleå. Det snackades om att det fanns mark undansparad åt detta jättevaruhus. Men när planerna övergick till verklighet och nordligaste delen av Sverige skulle få sitt alldeles egna varuhus, då öppnade detta i Haparanda. Hur kom det sig, var det för att han hade blivit mutad eller vad låg bakom? Nädå, den svenska etableringsgruppen hade planerat att öppna i Luleå - inte Ingvar. Nej han förklarade på ett begåvat och smart sätt vilket upptagningsområde som Luleå gav med 40 mils radie, medan förlades varuhuset 15 mil norrut så växte detta upptagningsområde med x antal tusen fler potentiella besökare då även Ryssland blev en marknad. Smart! När internetshoppen skulle öppna lade han också sin nästa i blöt i slutskedet. Långt ifrån alla möbler fick lanseras för försäljning över nätet, och än mindre alla dessa lull-lull varor såsom värmeljus, servetter etc. Dessa är produkter som skapar merförsäljning och folk plockar på sig utan att tänka sig för i varuhuset, vilket kunderna inte gör när de handlar på nätet. Även vissa utvalda möbler får ej heller säljas via nätet då dessa ska få upplevelsen i varuhuset att bli lite mer spännande och exklusiv, samt locka än fler besökare till att besöka varuhuset istället för att handla via nätet.

Själv brinner jag ju för det härmed supply-kedjan och hur den fungerar inom en organisation. Efter att ha läst diverse böcker om IKEA, anser jag mig vara ganska påläst om företaget. En grej jag verkligen gillar med IKEA är hur man har byggt upp dess fabriker på bottenplattor med flyttbara stommar. Får man för sig att flytta fabriken till ett nytt ställe/land, så är det bara att bygga en ny bottenplatta och flytta stommarna. Smart åter igen! Många gånger händer det också att nyckelpersoner endast tittar bakåt och framåt inom sin organisation, och förstår inte vikten av att förstå hela kedjan. Där har Ingvar haft tur, han har och har haft mannar som liksom han själv, har insett värdet av att förstå kedjan från trädfällning hela vägen till slutkund. Genom en sådan förståelse spar en organisation enorma mängder resurser, tid och pengar, då det på detta sätt går det att kapa supply-ledet många gånger om samt samsynka tillverkningen i egna fabriker och hos leverantörer.

Sommaren 2009 var Ingvar sommarpratare i P1. Där berättade han om en anställd som missade flyget i Polen lr Tyskland och skulle vidare på ett möte nästa dag i Holland. Det enda alternativet killen hade var att ta nästa flyg men då fanns det bara biljetter kvar i business. IKEA har som policy att ingen får åka business på flyget, vilket gjorde att Ingvar nekade honom att ta planet när han ringde honom för att fråga om det var ok att kringgå policyn. Nej istället fick killen ta en taxi som var DUBBELT så dyr som businessbiljetten. Men eftersom IKEA inte har någon policy som säger att man inte får åka taxi, så gick självklart detta alldeles utomordentligt bra. Där står jag inte bakom Ingvar. Samtidigt så har han byggt ett IKEA, det har inte jag.....

Alla kanske inte har hört talas om just Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd, men i stort sett alla på detta jordklot har hört talas om IKEA. Tänk så många som vallfärdar till dessa varuhus varje dag under alla årets dagar, helt otroligt. Och glöm....IKEA är från lilla Sverige - så även jag. Häftigt värre!

///j

Apoteket

Igår fick jag hastigt och lustigt feber. Klockan var strax efter kl 20 och jag var iväg en sväng på Willys. De hade slut på allt vad värktabletter heter så jag tänkte att då svänger jag väl förbi ett apotek istället. Frågan var ju bara vilket apotek i denna stad som hade kvällsöppet...

Lätt tänkte jag, det är väl bara att googla på apoteket.se så får jag upp alla apotek och dess öppettider. Jo tjena!!!!! Jag glömde ju den där lilla detaljen att apoteket numera inte är ett, utan 3 i den här staden; Apoteket, Kronans Droghandel samt Apoteket Hjärtat.

Jag är absolut för att apoteket har delat på sig, det skapar konkurrens och pressar förhoppningsvis priserna så länge det inte förekommer någon kartell. Men samtidigt som det förhoppningsvis gynnar oss konsumenter, så blev det också helt plötsligt besvärligt att hålla koll på apoteket. Det visade sig att det finns inget kvällsöppet apotek i Gävle efter att ha gogglat 3 sidor. Man ska inte bli sjuk efter kl. 20 i Gävle, så enkelt är det. Har man helt tappat samsynkningen så att bara varje kedja tar ansvar för sina butiker, eller vad hände? I alla större städer brukar det alltid finnas ett kvälls/nattöppet apotek, är det slut med det nu?

Så min fråga är, hur gynnas vi konsumenter utav denna splittring av apotekskedjan? För mig blev det helt plötsligt krångligare....eller i alla fall sämre öppettider.

//j

Loving life

Jag älskar verkligen mitt liv. Det är så jävla fantastiskt underbart på alla sätt och vis. Nog har även jag mina svackor, men over all........my life is lovely!!!!

Jag brukade leva i en tvåsamhet men som under året övergick till en ensamhet. Men ändock vägrar jag säga att det är i ensamhet jag lever. Jag lever som singel med en hel jädrans drös fantastiskt underbara människor runt omkring mig. Vänner från förr, men under året som har gått så har nya bekantskaper ploppat upp - båe här och där. Bekantaskaper som har gett mig nytt perspektiv på livet och vad det innebär. Jag är så sjukt glad över det.

2011 kommer att vara mitt år, mycket kommer att hända då. Jag kommer att börja nytt arbete, jag kommer att bosätta mig på ny ort, jag kommer att få nya bekantskaper, nya kollegor, mycket kommer bara att falla på plats. Fasen vad jag längtar!

Från att ha varit rädd är jag nu så galet sugen på denna utmaning att jag helst av allt skulle vilja klättra upp i Eiffeltornet och skrika ut min glädje och förväntan. Men istället väljer jag att spendera kvällen med en mycket fin vän och gå ut på krogen och skåla över denna glädje samt njuta av sällskapet :)

Skål allihopa!

JESNYG

För ett par dagar sedan ringde telefonen, det var en tidning från södra Sverige som undrade lite försynt om de kunde få publicera en text från min blogg.....eh what - blogg? Jag har ingen blogg tänkte jag, men så slog det mig att det har jag ju visst. Eller rättare sagt jag hade en blogg som jag lade ned för 4 år sedan. Denna blogg hade i alla fall tidningen hittat och ville nu alltså publicera ett inlägg som var 4 år gammalt. Smickrande, men efter att ha funderat lite kom jag fram till att just den här texten är min och den vill jag behålla för mig själv. Så tyvärr, det blev ett nej för tidningen.

Däremot slog det mig att jag borde kanske starta en blogg igen, men att återuppta den gamla kändes inte aktuellt utan i så fall skulle jag starta en ny. Egentligen tycker jag att det är ganska löjligt att blogga, men samtidigt så är det ganska intressant. Sagt och gjort, jag bestämde mig för att starta en blogg. Då kom steg två, att namnge bloggen och ge den en adress. Easy peasy japaneasy, tänkte jag......The Reflectionist ska den heta och den skall handla om de reflektioner jag gör här i livet som betyder något för mig, oavsett om de är privata eller jobbrelaterade. Det var lättare sagt än gjort, för oavsett vart jag reggade adressen var den upptagen. Så jag började bolla md diverse personer i min omgivning. Säg ett ord som symboliserar mig, vad är typiskt jag etc etc.... Inget var nog bra. Men så slog det mig, om bloggen skall handla om mig, vad är då mer passande än Jessica - Me, Myself & I. I nästa sekund slog det mig att oavsett vart jag har pluggat eller arbetat så har min identifikation varit JESNYG, vilket oxå har blivit mitt smeknamn i den närmsta kretsen. Vad mer kan då bli jag om inte detta ihop. Och här har ni resultatet - ENJOY!

Avslutar detta inlägg med att bifoga texten som den där tidningen vill publicera;

Hångla upp en snäll kille sejjor.....

Vad är det egentligen med oss tjejer? Varför är vi sådana självplågare, kärlekens masochister, dejtingträskets lowlife? Varför väljer vi ”farliga killar” framför snälla? Varför får killar som beter sig som svin, som säger att de ska ringa men slänger lappen i närmaste papperskorg, raggar på ens tjejkompisar när man står bredvid och är riktiga skitstövlar som kräver så mycket uppmärksamhet? Varför är det de vi vill ha? Är det något slags genetiskt jaktbeteende? Typ att det inte skulle vara lika kul att meta i ett akvarium som att ge sig ut på djuphavsfiske? Eller som när skylten ”vidrör inte elstängslet” får oss att inte vilja göra något annat än just det. Må ikke tildekkes. Ei saa peittää.

Det är ju knappast så man tänker när man träffar nya tjejkompisar. ”Hon där verkar vara riktigt dryg, hon kommer förmodligen att snacka skit om mig och dra som en avlöning när något festligare dyker upp. Henne ska jag minsann bli bästis med!” Eller när man söker jobb. ”Oj, den här arbetsplatsen verkar risig, kollegorna är vidriga, man riskerar att få sparken för minsta lilla och chefen tar åt sig all ära när man gjort nåt bra. Här vill jag arbeta livet ut, bjuda på fredags fika och få guldklocka!”

Men det är precis så många tjejer funkar när det gäller karlar. Det ska vara en utmaning. Av någon ofattbar anledning får vi för oss att vi kan omvända dem. Att han kommer att vara annorlunda mot just dig. Jo tjena, vi intalar oss att om man inte mår riktigt dåligt ibland vet man inte hur det känns att må riktigt bra. Säkert!!!

Vi blandar helt enkelt ihop passion med att leva i ovisshet och må rent utsagt dåligt. Passion är kul ett tag. Men vem vill ha passion dygnet runt resten av sitt liv? Det är bara jobbigt. När man träffar en farlig man slutar man helt att existera. Man blir ett mähä som sitter hemma en lördagskväll och väntar på att han ska ringa. Man kollar mejlen så ofta att Internetleverantören ringer och frågar hur det är fatt. Man blir allt det där man inte vill vara. Osjälvständig, ospännande, osexig. En loveoholic med konstant snedtändning och svårartade abstinensbesvär. Och när skadan är skedd och man har mist mannen, ja då är det för sent att rätta till allt och den ”farliga” karln som man har blivit varnad för, är borta för allt famtid.   

Jag vill härmed slå ett slag för alla snälla killar. Och en gång för alla, reda ut det här med att vara snäll inte skulle vara samma sak som att vara mesig. Trygghet är inte samma sak som att ha tråkigt. Det är en skam att inte fler snälla killar får kyssa vackra flickor.

Jag tror att jag ska göra detta till mitt nya mission. Jag ska köpa mig en catsiut i spandex material, skaffa en röd mantel och knähöga kragstövlar i glänsande lack, kanske till och med sy på en gluldblixt på ryggen. Sedan ska jag bege mig ut i natten och nita farliga killar som behandlar tjejer som luft enligt löpandebandprincipen. Poff, smash, bang! Smaka på den här, sucker. Ho, ho, ho... Så det här är en regelrätt uppmaning till alla tjejer. Hångla upp första bästa snälla kille du träffar i helgen. Slit av honom brillorna och pullovern i syntet material. Du kommer att göra dig själv en tjänst. Ge Mr Nice Guy en chans. Inte så cool nu va, Casanova?

//j

Mitt i livet...

Idag kom jag på att jag är verkligen i mitten av livet. Jaha, på vilket sätt då kanske ni tänker. Jo många anser nämligen att livet pågår fram tills att man blir pensionerad vid 65 års ålder, allt därefter är bara en bonus. Jag är 33 år och har hunnit avverka 32 år av mitt liv, alltså har jag ytterligare 32 år kvar att leva innan det är dags att börja betala in medlemsavgiften till PRO och börja njuta av de där bonusåren. Dvs, jag är just nu i mitten av livet.

Men låt oss nu leka med tanken att jag blir 100 år innan jag trillar av pinnen och släcker lampan för min del här på jorden, då har jag ju fler bonusår att leva än vad jag har hunnit leva fram tills idag. Tänk vad mycket jag har hunnit vara med om so far här i livet, och jag ska få vara med om minst lika mycket till fram till att PRO står där och knackar på dörren likt TV-tjänst. Tänk då vidare om de där extra 35 bonusåren inträffar, fatta vad än mer jag kommer att få vara med om här i mitt liv. Det går ju inte ens att fantisera den tanken. Wohoooo lixom!

Jag börjar redan känna av diverse besvär i kroppen, och jag märker emellanåt att mitt minne sviktar på ett sätt som det inte gjorde för så lite som 5 år sedan. I vilken kondition kommer då min kropp och hjärna att vara när jag joinar PRO? Hur kommer jag att se ut när jag fyller de där 100 åren? Kommer mina lungor att orka blåsa ut de där 100st ljusen på tårtan den 20:e september 2077? För att säkra mina odds att jag tar mig dit har jag insett att det kommer att behövas en stor dos motion samt sudoku, men framför allt en hel del skratt. För det tror jag, desto roligare liv man har - desto längre kommer herren där uppe låta mig få sprida glädje på detta klot. Eller jag hoppas det i alla fall. Den som lever får helt enkelt se. Just nu njuter jag i alla fall av att jag är mitt i livet!

//j